Sophie & Meya

Efter en lång kamp, så gav hon mig blicken. Blicken som sa, det är okej nu matte, du kan låta mig gå.
Hon somnade in, omfamnad av mig samtidigt som jag hela tiden viskade i hennes öra att jag älskar henne, om och om igen tills hon tillslut drog sitt sista andetag.

Meya och jag har kämpat, oj.. Som vi har kämpat. En kamp emot vad hon egentligen velat. Mitt ego höll henne kanske kvar för länge. Men jag ville verkligen testa allt innan det här beslutet skulle tas.

Igår, som ni vet.. Så fyllde jag 18år. Dagen som skulle bli mitt livs bästa. Slutade i katastrof. Meya och Xoxie hade jag lämnat hos hundvakten Fia, som även har min daghund Jazzie. Dom var ute i skogen och lekta och busade alltihopa. Meya var lös, precis som jag sa till Fia att hon kunde ha henne, Meya kom ALLTID på inkallning, ALLTID. Hon bröt på vilt, hundar, katter, ALLT bröt hon på och vände på en femöring och så hade man alltid lika glada Meya vid sidan igen.
Men igår, hände det som inte får hända. Alla såg en hare, och stack. Alla lyssnade, förutom Meya.. Som bara drog. Hon sprang, och sprang och sprang lite till. Det gick 10 min, 20 min, 30 min, 1 timme, 1½timme, 2 timmar, 2½ timme. Polisen blev inkopplad, Meya blev anmäld försvunnen och mörkret var nu ett faktum. Efter lite mer än 2½timme i skogen kommer Meya tillbaka. Om än lite skärrad.
Och allt detta, medans jag och mamma satt på Wallmans och firade mig.

Ni som följt bloggen ett tag vet hur vi har kämpat med Meyas alla rädslor, fobier, och utfall.. Framför allt. Hennes panik hon får när hon ser barn. Hur hon vill ha ihjäl dom. Hur hon tycker att varenda man på denna jord borde dödas och begravas.
Det ligger mycket personliga orsaker bakom Meyas beteende som endast mina närmsta vet om. Och som därför nog kommer att förstå hela situationen bättre.

Vi har som sagt kämpat i ett år, konstant, varje dag, varje timme, varje minut. En ständig kamp mot moder natur har det varit. Meya har sparkat bakut, bitit, huggit, morrat, skrämts, kissat på sig, haft svansen slickad mellan benen, ja allt ni kan tänka mig.

Jag har nog testat varenda metod, eller ja.. Dom jag tror på i alla fall. Inget hjälpte, hennes panik inför folk blev bara värre och värre. Hon levde i ständig rädsla och om någon så lite som tittade på henne bröt hon ihop och trodde att dom skulle ha ihjäl henne rent utsagt.

Vi har gått igenom eld och vatten tillsammans, vi tog oss ifrån ett helvete till att må hyfsat bra. Vi har kämpat, vi har varit startklara i Freestyle sen Meya var 5 mån. En mer fantastisk träningskompis kommer jag aldrig att få. Jag har henne, och Nikko.. Att tacka för att jag fortfarande sitter här.

Efter igår, hände det något. Hon vart rädd för mig, jag fick inte röra henne. Hon hade skrapsår i rumpan och sår på ryggen. Jag skulle gå fram och pussa henne god natt och säga att jag älskar henne, som jag alltid gjort, varje kväll sen hon kom till mig. Jag satte mig bredvid henne och strök henne över huvudet.. Och morrade till och gick och la sig i ett andra sidan av rummet, ihoprullad som en boll och bara skakade. Det här var droppen som fick bägaren att rinna över.

Min hund, ska INTE behöva vara rädd mer. Hon är värd så otroligt mycket mer, än ett liv i rädsla, panik och oro.
Imorse fick jag blicken.. Samma blick jag fick av Nikko när det var hans tur att vandra vidare. Blicken som sa, det är okej nu.. Du kan låta mig gå.

Och jag fick motvilligt lyssna. Natten har spenderats i sängen, skakandes med tårar som konstant runnit längs mina kinder. Jag har fått 1½ timmar sömn. Och jag är inte trött, det enda jag kan tänka på är dig.. Min ängel, Meya.

Jag är så tacksam över att jag fått ha dig i mitt liv. Och jag VET, oavsett vad alla säger till mig att jag gjorde rätt. Tog rätt beslut. Ingen förutom jag och Meya har gått den här vägen vi gått, ingen vet exakt hela historien. Tack för allt hjärtat, jag älskar dig.

♥ Jag fick låna en ängel ♥